Ovan ser ni resultaten för de fem sämsta och fem bästa huvudmännen -- och kontrasten är slående. 

I de huvudmän som lyckas sämst enligt rangordningen så:

• missar ett stort antal (30-70%) av eleverna kunskapskraven redan i årskurs 6
• trots detta ger dessa huvudmän inget särskilt stöd till en enda elev
• mer än hälften av eleverna får inte fullständiga betyg från årskurs 9, och går ut i livet utan grundkunskaper.

Hur hade det gått för dem om de fått särskilt stöd? Hur arbetar dessa huvudmän överhuvud-taget med systematiskt kvalitetsarbete?

Kontrasten är stor till de huvudmän som lyckas bäst enligt rangordningen. Hos dessa huvudmän så:

• är skolorna framgångsrika att lära eleverna grundläggande färdigheter även under låg- och mellanstadie, och endast c:a 10% av eleverna går ut årskurs 6 med ofullständiga betyg
• alla dessa elever plus ett antal elever till som senare får svårigheter i högstadiet har fått särskilt stöd
• huvudmannens bedömning att inte erbjuda särskilt stöd till vissa elever verkar göras korrekt, då i princip alla elever i gruppen utan särskilt stöd går ut årskurs 9 med fullständiga betyg
• till skillnad från de sämst presterande huvudmännen, där inga elever alls får särskilt stöd så har de bäst presterande huvudmännen framgångsrika åtgärdsprogram kopplade till det särskilda stödet, och mer än hälften av dessa elever går faktiskt ut årskurs 9 med fullständiga utgångsbetyg – ett föredöme och önskat läge för betydligt fler huvudmän.

Så som de bästa huvudmännen agerar och presterar var det tänkt att skollagen skulle tillämpas!