Diskussion och slutsatser

Det finns många slutsatser att dra av underlaget, men jag kan inte låta bli att tänka på det stora antalet elever som kämpat genom grundskolan och inte fått den hjälp som vi i vuxenvärlden har utlovat (eller fått det ’på pappret’ men inte i praktiken). Och på alla föräldrar som försökt prata med lärare, rektor och kommunens grundskolechefer och under tiden sett sina barn krokna och tappa självkänslan.

Detta kan inte fortgå och kan inte vare sig vara samhällsekonomiskt lönsamt eller mänskligt. Jag hoppas denna rapport kan vara en till ’droppe’ som urholkar stenen och får till förändring. Nedan återfinnes några av de slutsatser och tankar som jag drar inom några områden.

Uppföljning och lärande:

• Utan att följa upp och mäta hur det går för olika huvudmän och elevgrupper går det inte att förändra. Det förvånar att denna statistik sammanställs för första gången på något som är en central del av grundskolans ’minimi-uppdrag’?
• Det statistiska underlag borde förbättras, så att osäkerheterna i inrapporteringen tas bort och huvudmännens prestationer är tydligt redovisade.
• Skolverkets utbildningsstatistik, SCB och Skolinspektionen borde samarbeta om att säkerställa detta.
• Ett förslag är att studera och dra lärdom från de olika huvudmännen om vad som är framgångsrikt och don’t dos hos huvudmän och skolor.

Tillsyn och tillstånd:

• Ett stort antal huvudmän i denna rapport verkar inte uppfylla sitt uppdrag, och frågan är varför detta inte resulterat i tillsyn tidigare?
• Det finns en tendens att hantera dessa frågor ’elev för elev’ på grund av sekretessfrågor. Denna studie visar att en betydlig mer systematisk och storskalig tillsyn antagligen skulle vara effektivare.
• En fråga som jag ställer mig är hur dåligt får en huvudman uppfylla sitt uppdrag utan att förlora sitt tillstånd?
• Det är intressant att få Skolinspektionens reaktion på vad de tänker göra som följd av denna rapport, om något. Jag har efterfrågat Skolinspektionens kommentarer på denna rapport

Huvudmännens åtgärder:

• Ett antal utbildningsnämnder borde göra en egen analys, baserat på denna rapport.
• Frågan är hur huvudmännens systematiska kvalitetsarbete verkligen fungerar, om de kan prestera dessa resultat utan att reagera?
• Vad gör att de bäst presterande huvudmännen är kapabla att få de starka resultat som de har?

Föräldra- och elev-perspektivet:

• Processen att få särskilt stöd om man behöver det för sitt barn kan inte bygga på att föräldrarna skall kämpa i flera år med skrivelser, överklaganden och vädjanden till rektor, utbildningsnämnd, skolans överklagandenämnd och skolinspektionen, som tyvärr verkar vara alltför vanligt.
• Att vara en ’resursstark’ förälder kan inte få vara grunden för hur vi fördelar stödet till våra barn, vare sig om de har neuropsykiatriska diagnoser eller inte, det är inte rättssäkert.
• Huvudmännen och berörda myndigheter kan inte hantera dessa ärenden som enbart individuella ärenden, utan måste titta mer systematiskt på vilka åtgärder som faktiskt kan förändra situationen.
• Jag hoppas att ett antal föräldrar och elever använder denna rapport och underlaget för att starta dialoger med sina utbildningsförvaltningar om hur stödet fungerar för dem.

Lagstiftning och föreskrifter:

• Lagar och föreskrifter behöver tillämpas, för att inte urholka vårt rättssamhälle.
• Om olika tillsynsmyndigheter har otillräckliga resurser eller förutsättningar för att tillämpa våra lagar bör departement och riksdag hjälpa till att åtgärda det. Exempelvis har det framförts politiska förslag att stärka skolinspektionens tillsyn (och budget) vilket kanske kan vara nödvändigt?
• Det är angeläget att skolmyndigheterna samtidigt med skärpt uppföljning och tillsyn också tar hänsyn till nya rön om exempelvis npf, då kunskapsläget utvecklar sig.